I’ve been hiding behind a mustasche, yeah” /Why?

Ett tunt lager hår på överläppen kan definitivt definiera vem du är och vem du anses vara. En mustasch kan förändra hela din uppenbarelse och blir så sakteliga del av din personlighet. Det som i mitt liv började som ett relativt ironiskt påfund har blivit en fast punkt i min vardag. I oktober 2009 bestämde jag mig för att odla ut en mustasch – mest på skoj som sagt – och tanken var att den skulle ryka lagom till jul. Det gjorde den inte.

Min mustasch har envist bitit sig fast på överläppen och för dem som jag lärt känna sedan dess har den blivit en stor del av vad som gör mig till jag. Flera av mina kollegor, som enbart känner mig som mustaschbärare, har sett bilder på mig från tiden då mitt ansikte var renrakat och reaktionen blir nästan alltid densamma: ”Det där är ju inte du”.

För några veckor sedan så träffade jag en av mina gamla elever. Jag undervisade henne i svenska för drygt två år sedan och det slog mig när jag såg henne att hon hade förändrats sedan sist vi sågs. Hon hade blivit äldre, inte bara till sättet utan även till utseendet. Det kändes märkligt och det fick mig att fundera kring mitt eget åldrande och vad som hänt med mig under de två åren. Det första som dök upp i mitt huvud var så klart mustaschen. Väl hemma gick jag i genom bilder av mig själv från de senaste åren och kunde snabbt konstatera att även jag åldrats, inte bara på grund av mustaschen. Mina ansiktsdrag har liksom mejslats ut och jag ser, ja, äldre ut. Det är lite av ett gissel att åldras och jag har svårt att bestämma mig för om det är något positivt eller negativt.

Vad har då mustaschen egentligen att göra med åldrandet? Efter att ha gjort några kvasi-psykoanalyser av mig själv så kom jag fram till detta: mustaschen har blivit lite av en försvarsmekanism. En från början ironisk nyck som blivit till en del av mig. Något som från början fick mig att se äldre ut men som i slutändan antagligen kommer bli ett medel för mig att se yngre ut. När ålderskrisen så småningom om hinner ifatt mig så kan jag försöka fly tidens tand genom att raka mig.

Jag gömmer mig bakom min mustasch likt Beverly Hills-fruar gömmer sig bakom botox och plastikoperationer. Dock fyller mustaschen ett mer preventivt syfte. Vi får se hur länge jag behöver fly från mig själv, och kom ihåg att hålla mig långt borta från motorcyklar och sportbilar när jag väl rakar mig.

Goldmund – In a Notebook

Finstämd, moloken och vemodig. Man kan beskriva Goldmunds skira pianoslingor på många sätt och för det mesta så infinner sig ett behagligt lugn när jag lyssnar på honom. Kanske var det därför som jag för några år sedan valde albumet The Malady of Elegance som promenadmusik när jag vandrade omkring i min gamla hemstad Säter. Jag försökte känna känslan av barndom, tonår och ett liv för länge sedan lämnat åt det förgångna. Jag ville andas luften jag växt upp med för att på något vis sätta fingret på vad som gjort mig till den jag är. Jag gick förbi Kungsgårdsskolans skolgård, traskade längs med ån där jag och några vänner i hemlighet brukade dela på sexpack, tog en kort sväng i skogen där jag lekte som barn och satt på taket där vi som fjortonåringar brukade tjuvröka och titta på bilarna som susade förbi längs med riksväg 70. Det behagliga lugnet infann sig aldrig under promenaden. Istället kände jag enbart ett vemod och en liten klump i bröstet.

På något sätt så kändes allt så litet. Tillflyktsorterna som en gång varit mitt allt hade förvandlats till helt ordinära platser någonstans i Sverige och tankarna jag en gång tänkt påminde mig mest om någon jag aldrig riktigt ville vara. Det är märkligt hur allt förändras och hur ens perspektiv på livet, tiden och tillvaron är i ständig rörelse. Om inte framåt, så åtminstone i sidled. Sedan den promenaden har jag svårt att lyssna på In a Notebook utan att den lilla klumpen kommer tillbaka. Det är en vacker sång som påminner mig om att allting ständigt förändras. På något sätt känns det ledsamt.

Ibland vill man vara lika korkad, naiv, drömmande, kännande som man var när man var tolv, fjorton eller sexton. Men ständigt finns det en horisont någonstans som måste breddas. Så oftast går det inte. På ett sätt kan man säga att jag begravde mitt tonårsjag den dagen. Det var på många sätt ett nödvändigt adjö, men farväl känns alltid. Och jag är kanske inte världsbäst på att säga hej då.

Vin, balkong, solnedgång.

Om jag har en pepplåt så är det denna.

Skit ner dig, Ted.

Jag hoppar på en trend. Posta en låt per dag under 30 dagar under olika teman. Mitt förstaval är kanske självklart. Kanske vettvilligt. Tanken var från början att välja en låt med Bob Dylan, I Want You eller Positively 4th Street, men eftersom den surmulen totalvägrar internet så bojkottas han. Det är inte mycket att göra åt saken. Istället blir det The Knife’s Silent Shout.

Anledningen är enkel: för att den i mitt liv ibland glöms bort men alltid finns där och för att den representerar en brytpunkt. En övergång från gammalt till nytt där Dylan samsas med Dreijer. Lägg till att det är en helt fullkomlig låt, allt från kioskvältardanshit till ensamhetskramarblues.

Nu ligger de i en hög, alldeles nedhuggna och olevande. Jag undrar om någon kommer att ta tillvara på dem. Det känns som att vi är dåliga på sådant nu för tiden.

Det var hit jag kom.

I lördags läste jag delar av min skunkdagbok och försökte pussla ihop skärvorna från ett gammalt liv till en något så när funktionell vas att förvara dagens blommor i. Jag vet inte om jag blir klokare eller dummare. Jag vet inte om tiden går fortare eller långsammare nu och jag vet inte om mitt skundagboksjag skulle gilla det jag blivit.

Det enda jag vet är att det är viktigt att samla på skärvor och att det var dumt att jag slutade. Jag tror jag är tillbaka.

Adjö för den här gången.

Bob Dylan – Visions of Johanna. Sju minuter och trettiofyra sekunder. Exakt så lång tid tar det att koka lagom kokt spagetti. Kan vara bra att veta.

Det var allt för den här gången.